Det är så lätt att klistra på ett leende, en liten rund gul smiley som expanderar och täcker hela mej. Täcker alla små skavanker och ömtåliga ärr. Tyvärr är smileys inget bra skydd.
Hur ska man kunna skrika i ett hus med tunna väggar?
När man staplar människoliv på varandra i lådor krävs det att de staplade kan behärska sej. Vill jag skrika när huset sover får jag svälja det. Sitta tyst på golvet, stirra tomt i taket. Vara tyst. Hålla allting inuti. Jag kan inte gå ut i mörkret, jag kan inte ösa på hög musik.
Jag lär mej att vara tyst.
Visa respekt?
Whatever.
Jag är trött nu, för jag satt och fifflade med en kajalpenna, och en mobilkamera till halv ett igår. Jag kommer vara trött imorgon, för jag ska gå upp klockan sju och cykla en mil i det förmodade regnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar