I See You See Me

No more grupparbeten. Jag säjer bara det.
Aldrig, någonsin, ever.
Om jag inte måste för att få bra betyg, förstås. Så mycket har jag lärt mej, trots att mitt syfte med gymnasiet är att utvecklas och känna att jag lär mej något i första hand. Det har jag sagt sen dag ett. Betygen är faktiskt andraprio.
Dom blir nog inte så dåliga ändå. En vacker dag kommer jag känna mej lite skrytig (men bara lite) och lägga upp alla betygen här på bloggen, kanske. Men aldrig mera grupparbeten. Det tar för mycket energi, och ger mej dels dåligt samvete för att jag inte lagt ner mer energi på att organisera upp det, och gör mej arg för att jag ser det som en självklarhet att just jag ska ta tag i det när det börjar glida iväg. Det är nog inte bara jag som ser det som en självklarhet, föressten.

Omvärldens ögon.

Fucked up redovisning, jag schabblade bort min del helt och hållet. Bara för att jag visste att ingen egentligen var intresserad av vad jag sa, så skulle jag korta av det, och tappade bort mej. Men hallå, hur lätt är det att redovisa nåt med två fjärdedelar av gruppen borta, och ingen slutsats gjord, och känslan av att ingen vet vad det egentligen var vi ville veta, allra minst vi i gruppen.

Ideérna inne i skallen, om jag kunde plantera dom i skallen på andra utan problem, förklaringarna, baktanken, rubbet. Bra det hade vart då, va?

Pannkakorna var ett för litet plåster på såren.
Det underbara avsnittet av OC lite större. Alltid något.