Ofrivilligt Omedveten

Jag är så förbannat trött.

Förbannat trött på alltihop. Det är inte bara det totalt ofärdiga projektarbetet som ligger och spökar som drar ner mej, det är tusen saker till.

Idag på lunchen fångande någon en humla i ett glas. Det skär i mej när folk är elaka mot humlor, för de är naturens naiva små hjältar. De flyger fast de egentligen inte ska kunna. Det är beundransvärt, även om vissa säjer att det beror på dumhet.
Jag tog glaset och släppte ut humlan en bra bit från våra tallrikar, jag mådde dåligt av att se den slänga sej mot glaset. Ett fåfängt försök att ta sej ut. Förklarade för vem som nu orkade höra på att jag alltid kallats för Humlan, och att jag är totalt oförmögen att tycka illa om, eller skada humlor. Jag kanske är lite som en humla själv.

Jag är naiv.
Jag är lite dum ibland. Eller inte dum, men omedveten. Jag har ingen riktig koll på vad som händer runtomkring mej för jag har huvudet i det blå.
Och det känns som om någon har satt ett slitet gammalt dricksglas över mej, för jag kommer tamejfan ingen vart.

Och jag vet inte vart jag vill ta mej.

Den vita mössan ligger i en kartong på hyllan ovanför mej. En halvfärdig studieplan med vad många gissar är klassens bästa betyg ligger i väskan. Viljan att åstadkomma något har nog alltid funnits, och alla har rätt att drömma. Jag är påväg någonstans, och slutstationen heter "åttonde juni". Åttonde juni är kanten på en avgrund som kallas livet.
Vad ska jag göra sen?
Ena halvan av min hjärna har insett att jag nog råkade välja lite fel i februari 2004. Andra halvan säjer att det var det bästa val jag kunnat göra. Båda sidorna har rätt.
Jag hade aldrig varit den jag är nu utan musiken, och kampen mot självförtroendet och självkritiken. Å andra sidan är jag fortfarande fruktansvärt naiv och omedveten. Om jag inte passar mej noga målar jag allt i svart och vitt. Jag har kapaciteten att lära mej saker, att läsa mej till all världens kunskap . Och det vill jag nog göra också, innerst inne. Problemet är att de enda utmaningar skolan ger mej är på det sociala planet. Grupparbetena är inte jobbiga för att jag ska ta reda på saker, utan för att jag måste göra det tillsammans med någon annan.

Ibland önskar jag att någon gett mej en tjock bok, en riktig klassiker och tvingat mej att läsa den. Att någon ställt de kraven jag egentligen hade behövt för att känna mej värd betygen jag faktiskt fått.
Det kanske är brist på konkurrens eller något, inte fan vet jag.
Men mina betyg i de ämnen som inte är estetiska känns mer och mer världelösa. Inte matten kanske, men resten. För vad gjorde jag egentligen för att få dom? Vad lärde jag mej? Hela livet har jag klarat mej på sådant jag redan kunnat, sånt jag råkat lära mej av mej själv, hittat i en bok någonstans. Jag har åkt räkmacka på ett bra minne och en gnutta intresse. Det är klart att jag känner mej oförtjänt då, för att jag inte fått kämpa.

Sa ju det till en klasskompis redan i ettan, för vi ser skolan helt olika. Han sa "sålänge jag får bra betyg spelar det mindre roll vad jag faktiskt lär mej". Jag säjer att sålänge jag har utmaningar och känner att jag lär mej något spelar betygen mindre roll.
Nu är jag ju inte helt utan utmaningar, men utmaningarna är av det sociala slaget, och har inget alls att göra med internationell ekonomi, hållbar utveckling eller vad det nu kan vara som faktiskt spelar stor roll.
Jag kan vara jättesocial och världens mest pedagogiska om jag vill. Jag kan det nu. Så nu ska jag hitta nya utmaningar. Skaffa lite grund att stå på. Jag har ingen chans att lyckas med det jag vill om jag inte skaffar nya synvinklar och lite vettig information.

En annan sak jag bör lära mej är att kunna avsluta saker jag skriver. Det kan vara låtar, eller blogginlägg, vad som helst, jag har så himla svårt att avgränsa mina tankar, att inte sväva ut utanför ramen. Som hjärnrensande verksamhet kan det väl vara okej, men det blir lätt obegripligt för andra att läsa.

Avslutningsvis kan jag väl konstatera att det här var ett meddelande från den halvan av min hjärna som hade mått väldigt bra av att gå samhällslinjen istället för estet. Resten av mej mår nog bättre som det är nu, men det är otroligt svårt att inte gräma sej när man hör och märker hur mycket "alla andra" vet och får lära sej.
En grundkurs i palestinakonflikten är ett alldeles för litet plåster på såren.