Det Brinner.

Kanske var det bara en knuten hand i en vante, en iskall dag i mars.
Kanske var det bara viljan att aldrig fastna, att aldrig bli en del av vanligheten.
Kanske är det bara känslan av frihet, en gnutta liv.

Skateboard.

Jag tror att jag blir tokig. Jag gick upp på Konsumgaraget på matrasten, och såg mej omkring. Golvet har aldrig varit så oinspirerande, grus, skräp och frusna vattenpölar. I ett hörn stod den konstiga kickern och några lastpallar, masoniten var uppblött och mjuk. Det enda jag kom att tänka på var "är det här våran skatehall?". Just nu är det väl det. Jag får sopa lite i eftermiddag, för jag orkar inte en dag till. Inte en dag till utan skateboard, det är mer än jag egentligen klarar av. Jag vill bara rulla nerför en backe, få lite vind i ansiktet och lite skak i fötterna. Nöta frontside ollies vid Bussgodsterminalens lastkaj, glida runt på trottoarerna och göra freegrinds.

Jag vill ha fart.

Om jag fick önska mej en sak skulle det vara att skatehallen fanns igen. Minirampen, Loftet, Flyoffen och allt det andra. Bara en dag för jag vill inte sitta på ett parkeringstak och frysa. Jag vill inte gissa hur lång tid det tar innan Securitas kommer, jag vill inte sopa avgassmuts och grus
som kommer tillbaks lika fort igen. Jag vill bara åka skateboard.
Punkt.