Drakar

Jag vill tro att det finns drakar, på riktigt, jag vill det. Och någonstans inuti mej finns en röst som säjer att jag har rätt. Dom finns. Det är samma röst som jag hör när jag läser och verkligen är inne i en bok, när orden bara flyter. Min inre sagoröst.

Och visst finns dom, drakarna. Här fanns både drakar och änglar, en gång för länge sedan, men allt eftersom människan förstört och erövrat jorden har de övergett oss, gömt sej i de oländigaste och mest outforskade platserna den här lilla planeten kan uppbåda. De är födda med vetskapen om hur fel vi kan göra om vi hittar dom, och samtidigt vet dom att vi även har möjligheten att göra väldigt mycket rätt. Men som det är nu håller de sej gömda i berg och urskogar. Änglarna lever i gläntor vid iskalla glaciärsjöar, där solljuset skär i den tunna luften så det nästan sprakar. Människor har sett dom, men de tror, och blir sagda, att de sett i syne, det är syrebristen och den rena luften som gör en snurrig. Drakarna äter bara kottar och hallon. Det är mitt mål i livet, att leva bra nog för att få se en drake. För de kanske, kanske skulle visa sej för en som vill väl, kanske. Men så ska man ju hitta deras revir också, det är nog svårt.

Men man kan ju drömma...