Estetföreställningar, jag, en bas och massa massa bendarr. Jag som vill vara skugga längst bak hamnar mitt på en scen, under ljuset och nästan gillar det. Nästan, men det är bra för att vara jag. Med lite mascara och hårsprej kan man dränka scenskräcken och dra åt sej komplimanger istället. Men visst, det kan kännas lite surt innerst inne, trots alla "fin du är", att det ska krävas scenskräck och mascara för att få dom. Kanske är det där under ljusriggen som jag verkligen trivs, jag kan liksom traska runt på scen i en liten mystisk ring, eftersom jag aldrig riktigt har koll på hur långt sladden räcker, och bara ta in alltihop. Under all nervositet och medhörning finns det ändå något som jag tar. Det finns ansiktslösa människor därborta, och mellan dom och mej finns bara Gustav, Anna och en scenkant. Och sen jag. Dom ser mej och jag ser bara ljus och mörker. Jätteflum, och jättegrejt.
Spegeldjuret försvinner liksom (spegeldjuret är jag, men min blyga, skrämda sida) och den riktiga tar plats istället. Den som sparkar, slänger med håret och ser argt in i ögonen på vemsomhelst. Den som vågar ha kul och vara scared shitless samtidigt.
"Det är den som levererar mest som syns mest"
Inte för att det är min uppgift, jag ska förhoppningsvis leverera ett bra bakgrundskomp, jag är ingen frontfigur, inte alls. Men jag tycker på nåt vis att jag ska ha rätt att vara stolt över det jag gör. För jag trycker ner skräcken i tårna, hur trögt det än är nu, för jag vill inte missa, och glömma, för att jag vart nervös. So what om jag går i en smått oförklarlig cirkel, min scenvana kan räknas på ena handens fingrar.
Nu ska jag tillbaks igen, on stage 19:00, be there för vi ska rocka sockorna av er.
(Ps, början blev flummig idag, det jag menade var att jag tycker att jag är skitcool på scen, men jag känner mej konstig när jag är tillfixad, men sånt är kanske livet. Jag är egentligen cool alltid, det är bara det att universum inte fattat det än.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar