Humlan and her Virus

Jag gillar min lilla västkusthåla, trots alla pelikaninvasioner* och Ge-Kås. Trots att Stefan och Krister är det pinsammaste jag vet. När man är i en stor stad och pratar med folk och de inte vet var Falkenberg ligger så säjer man, "Jomen du vet, Stefan & Krister är därifrån, och så har vi ju Ge-Kås, såklart" och då ler de och säjer "Jaha, men då vet jag ju" och ibland tillägger de ".. och vilken fin strand ni har." Så intressant kan det vara. Men jag är glad att jag bor i en småstad, även om det blir lite alla-känner-alla ibland. Men just nu när jag sitter och vill skriva intressanta saker om mitt liv då är det inet kul alls. För här händer inte så mycket. På fredag är det Amici-galan, massa band ska uppträda, Hardcore Superstar är det stora affischnamnet och sen finns det massa lokala band, och några halvkända exempel, Vains of Jenna och Union Square. Det ska bli riktigt roligt. Annars regnar det mest hela tiden, och när det inte regnar är det äntligen påväg att bli vår. Jag cyklade hem från replokalen innan, och jag vet, det är patetiskt att cykla trehundra meter, men sån är jag, och jag stannade vid bäcken bakom Willys. Allt smältvatten i kombination med det nya röret som leder bäcken under vägen och bort halvvägs till Sloalyckan har gjort så att hela skogen mellan Willys och stora vägen är översvämmad. Och jag skulle såklart ner och kolla om det var nåt som täppt igen röret, fördämmningsnörd som jag är, men jag kom aldrig så långt. Jag trampade fast i snön som låg på skuggsidan, snubblade och satte andra foten i en föredetta snödriva, numera lerpöl. Mina nya fina skor blev alldeles geggiga. Jisses, det tar på krafterna att vara en nyfiken natur. Sen åt jag och jag ville ut och skejta, för det liksom spritter i fötterna, men då hade det börjat regna igen, så jag hamnade här istället. Och nu har jag läst en massa bloggar som är bättre än denhär, och det känns som om alla fina ideér jag har när jag loggar in och ska börja skriva rinner ut som leran som alltid lyckas hamna i just mina skor.

Det är som att jag får en bild i huvudet av det bruna smältvattnet och de kala träden som stod mitt i, och en kall kall vårhimmel bakom grenarna, och jag vet precis hur det känns, jag vet precis hur jag vill berätta att det känns, men jag får inte rätt ord.

Nu ska jag motionera Virus**, hon börjar bli tjock.

*Pelikan, jag kallar turisterna pelikaner. De är uppklädda, lite virriga och nästan alltid från Tyskland eller Borås.

**Virus är mitt marsvin. Hon är fem och ett halvt år gammal och har som favoritsysselsättning att slicka mej överallt i ansiktet, speciellt i öronen. Om hon inte är hungrig eller på dåligt humör, då bits hon. Och motionera innebär att man sätter henne på köksgolvet och hoppas att hon ska gå en sväng. Om man har tur gör hon det.