Humlan och Gula Faran, en barndomshistoria.

Johanna musikbombar mej. Hello Saferide och BoxCar Racer. Mohahah, nu ska hon få. Thrice, upp över öronen.
Det är underbart att sätta iTunes på shufflevarianten. Men ibland är det skrämselhicksvarning, för jag la in precis alla mina cd-skivor för ett tag sen (utom Smurfhits och Blümchen) och nuförtiden får jag en mindre chock av att jag verkligen kommer ihåg alla texterna på Linkin Parks Hybrid Theory. Jäkla kvasi-hiphop. Dom har liksom inte passerat nostalgigränsen än. Jag kan lyssna på Hanson och bara gilla läget, det luktar Lego och fantasyböcker, och en alldeles ny gul cykel på långt håll. Linkin Park luktar mer... tja, hat mot tajta utsvängda jeans, osäkerhet och högstadiekorridorer. Det konstiga är att jag lyssnade på dom samtidigt som jag upptäckte The Ark, och jag är fortfarande envis Ark-fantast. Och cykeln var med då också. Lite sliten, inte lika stor, i förhållande till mej, och ganska komisk.
Min gula cykel. Gula Faran, haha. Alla vet vilken det är, fler känner cykeln än som känner mej. Och kommer du till Falkenberg en sommardag i juli och går ner mot stranden och ser en gammal gul hoj med en glu drickaback på pakethållaren, då är det Heddan som är i farten, för den cykeln är så mycket jag som nånting som inte har mina celler kan bli.
Måste fota den nån dag, så den också får sina fifteen minutes of fame. Min fina hoj.
Imorgon ska det riggas, och fås matteprovsresultat. Usch. Gonatt.