10 mars 2006

Saker jag inte kan, del ett:

Hoppa höjdhopp: Att ha långa ben innebär inte att man automatiskt är bra på att hoppa höjdhopp. Jag gillar att hoppa höjdhopp, genetligen. Ibland iallafall. Höjdhopp på idrotten i skolan var en trevlig och feedlig sysselsättning. Åtminstone så länge man fick hoppa över ett vänligt rosa snöre som inte gjorde ont någonstans. Att hoppa över en elak metallpinne däremot, det är mindre roligt. Det blev terror när jag lyckades landa på ryggen på ribban i femman när jag tänkte att, jomen, jag kan nog flopp-hoppa över en meter. För eventuella trögtänkta varelsers skull: Det kunde jag inte. Sen dess har Heddious envist hoppat under ribban istället. Även om den ligger på 80 cm. Och då kan jag egentligen kliva över, men det känns som om det är mer sport att slänga sej under. Det blir en utmaning, om man inte lyckas med att glidflyga upp på madrassen, det är väl en 30-40 centimeters mellanrum mellan den och den verry evul järnpinne, utan istället fastnar på kanten av madrassen, då är det väldigt lätt hänt att man slår huvet eller ryggen i ribban ändå.

Hur man hoppar höjdhopp på mitt vis: Normal ansats. När du är en tre fyra meter från madrassen böjer du dej ner. Fortsätt springa. Precis innan du egentligen borde ta sats för att hoppa över slänger du dej liksom framåt, neråt. Om du gör rätt ska du glidflyga in under ribban, kanske fem cm över madrassen och landa på mage. Gör du fel springer, eller flyger du med huvet före in i en evul metallpinne som har som livsuppgift att ge dej bulor och blåmärken.

1 kommentar:

Johanna sa...

Haha, vilken underbar beskrvning av fenomenet höjdhopp :D Själv har jag alltid haft skräck för det. På mellanstadiet var det typ som en utslagningstävling, skitläskigt!