Eftersom bussen var vid Laxbutiken klockan nio och dom öppnade tio ägnade jag en timme åt att vandra runt på den halländska slätten. Jag fick kalla kårar när jag gick under motorvägsbron, tror fan det. Där de håller på att laga är betongen alldeles svart. Men men, trafiken flyter på, och det är det väsentliga, ur den stora massans synvinkel. Det var sjukt vackert egentligen, massa åkrar som var sådär lite halvgröna vissa av dom och solen tog sej igenom molnen och det kändes som om det var vår. Bara jag och en massa bilar och universum. När en ensam liten solstrimma kan värma ett par urtvättade, föredetta svarta jeansben är det vår. Det bestämmer jag nu.
Halland är platt. Men buckligt. Sådär lagom småkulligt och sandigt
.
Jag gillar verkligen min farmor. Hon är som en sagotant, men allt hon berättar är sant. Hon vet saker om Falkenberg och alla som bodde här långt innan jag ens var påtänkt som så få minns. Och det är så kul att hon hela tiden förundras över att hon är nittio. Fast som jag sa till henne innan idag, att det är ingen större skillnad mot att vara åttionio, det bara låter mycket värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar