Lite För Liten

År tvåtusen. Det låter så speciellt, som en gräns, eller något att uppnå. Det kan jag berätta för mina barnbarn (om jag nu får några), att jodå, mormor var faktiskt barn på nittonhundratalet. Och det var alldeles förfärligt länge sedan. Men år tvåtusen, vad var det för ett jävla skitår egentligen? Jag fyllde tolv. Jag började i sexan. och i Falkenbergs Kommun betyder det att man förflyttas till någon av de fem tegelkartongerna som benämns högstadieskolor. Om man inte är lycklig och går på Montessori. Det heter inte ens högstadium längre, det heter nåt annat, och det spelar ingen roll alls för alla kallar det för högstadiet ändå.

Jag var den första av oss som öppnade den gråa aluminiumdörren i augusti 2000. Oss, alltså tjejerna från Möllevägsskolan som kommit i samma klass. Jag var skiträdd men någon skulle ju vara först. Tittade in i uppehållsrummet med drygt hundra beigegråa skåp, några bord och stolar och en röd soffa som jag kände på mej att jag inte skulle sitta i så ofta. Okej, så dethär är alltså B-laget. Arbetslag B, kalla det vadfan somhelst. Jag hade svarta jeans och en vit tröja och jag var liten. Jättejätteliten. Om man nu kan kalla något tolvårigt, enåsextifyra långt för litet. Men jag var så mycket barn. Alldeles för mycket märkte jag sedan. Jag knatade runt i korridorerna med min cd-freestyle som spelade The Ark så högt jag vågade utan att få ont i öronen och märkte inte riktigt när det hade vart läge att börja förändras, bli stor. Jag satt vid en hemlig liten damm på långrasterna och läste för jag gillade det. Men visst, jag var delaktig i mycket, men det var så mycket jag var för liten för att förstå. Mentalt. Fast det fattade jag inte, men jag tror att de andra fattade. Spelar roll egentligen, det är så länge sedan nu.

(Det viktiga var att jag fick överskåp. Utan någon under. Det är lyx. Skåpnummer 508, med grannar som jag oftast kom överrens med.)

Jag upptäckte Håkan Hellström, fast inte tvåtusen, det var lite senare. Det är den mest sönderspelade cd-skiva jag har, Känn Ingen Sorg För Mej Göteborg. Jag borde köpa en ny och rama in den gamla eller nåt. Jag lyssnade sönder En vän med en bil först, och nu har nästan alla låtarna gett upp. Det finns så mycket i den skivan, minnen och jox. Jag lyssnade på Vi två, sjutton år, jag var nog tretton då, och mina äldsta kompisar var femton, så sjutton var väldigt avlägset. Vi är förlorade sjöng Håkan, förlorade? tänkte jag. Vadå förlorad? Det är nog ganska trevligt att vara sjutton och förlorad tänkte jag sen, hoppas att jag också blir det. För att i nästa ögonblick förlora mej själv i ännu en fantasybok.

Nu är jag sjutton. Och snart ett halvt.
Är jag förlorad?
Näh.

Vilken besvikelse.