Nu har jag en obehaglig, krypade känsla i kroppen igen. Som att någonting fattas eller oroar mej och jag vet inte vad det är. Jättejobbigt. Men det försvinner väl snart, alla är vi stirriga ibland, det ingår i paketet.
I need something to hold on to, something stable, something true.
I need to know I'm alive even though the sun sets and the stars appear.
This world might be fake, and I'll never be able to tell.
Dammit, jag är verkligen superpatetisk, och supersentimental och egentligen bara löjlig. Och egocentrisk och självkritisk också. Ett elände.
Blä!
Inte ens Death Cab hjälper, då är det fanimej illa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar