Älskade sommardagg, frihetsrus, fartvind...

Har skejtat sen jag skrev sist, en hel dag ute i solen, med bara mackor och jordgubbsfil i magen. Men jag bryr mej inte. Det var allra bäst när jag, Anton, Joel och Jonis körde någon fruktansvärt bohemisk form av skate på en bank vid Tullbrogården. Det var ungefär så oseriöst och lekfullt det kan bli, bara några minuter, ett ögonblick eller två. Och när de andra inte såg gjorde jag dagens skönaste frontside Ollie. Jag gör aldrig snygga trick när nån ser på.

När jag cyklade hem tog jag omvägen förbi Vallarna. Jag kunde inte köra förbi där innan idag, för då hade jag inte pallat att skejta. Jag hade tappat peppen så inihelvete, det vet jag. Det funkar så med mej, att jag har ett par riktiga passioner i livet. Vissa har jag alltid haft, som att läsa, sjunga och att vara utomhus.
Men den första passionen jag medvetet fastnade i var mountainbiken. Våren i sjuan, och jag hade funderat på det länge, länge, sen fyran när jag såg ett reportage om mountainbike på Lilla Sportspegeln. Jag är egentligen för räddhågsen för att hålla på med sporter där man kan slå sej ordentligt nästan hur lätt som helst. Men cyklingen funkade ändå, för jag var envis, och framförallt hade jag kul. Varenda lördagmorgon och onsdagkväll var jag ute, både i skogen och på bmx-banan. Nu när jag tänker på det var det något av det bästa jag någonsin velat. Jag hade det tufft i skolan och ingen jag kände cyklade. Lite av en nystart. Det är så mycket minnen, jag vet inte hur jag ska få ut dom i ord. Sommarmorgnar med glitterdagg i högt gräs, skrapade smalben, fartvind, jag älskar fartvind! Frihet. Mitt cykelår, mitt riktiga cykelår var 2003. Och det började så bra som det någonsin skulle ha kunnat göra. Vallarnaracet. Hemmatävling, och innan dess hade jag bara kört Hallandsserien mot de andra tjejerna i Falkenberg, och en tjej från Varberg och jag var alltid sist. So what, jag har aldrig varit nån tävlingsmänniska. Men den morgonen stack jag iväg när det smällde, och jag fick leda ända fram till broarna. Det är inte långt, men jag var iallafall längst fram. Sen ble jag omkörd såklart, men jag var inte sist, det ropade dom till mej. Och jag tänkte inte vara sist om jag hade chansen att slippa. Den kalla morgonen när jag kom i mål som trea, lång efter ettan och tvåan, men inte sist, den glömmer jag inte. Det var speciellt, iallafall för mej. Jag tävlade rätt mycket den sommaren. Åstorp, Götalandsmästerskapen (Landsväg) som också var på hemmaplan, U6-dagars, Götalandsmästerskapen i MTB någonstans i Skåne, typ Kristianstad, Snapphaneturen och Mölndal. Och Hallandsserien.
Sen kom hösten och livet blev ett helvete. Och sen dess har jag inte fått upp farten. Men jag saknar sommardaggen så jag inte vet var jag ska bli av, och det är bara en sak jag kan göra åt det...

Övriga passioner avhandlas i framtida blogginlägg. Nu ska jag ut.