Det är något av det finaste jag vet. Den låten är det.
Hear You Me heter den, och är snyftaren framför alla andra på Jimmy Eat Worlds tredje platta Bleed American. Fast de bytte namn på skivan efter nine eleven så nu heter den Jimmy Eat World istället. Jag skulle gärna vilja ha ett ex med orginaltiteln, men skit samma. Hear You Me alltså. Jag kan inte ens komma på vad jag ville skriva om låten när jag började nyss, det är helt bortfluget. Men ska du någonsin lyssna på den på riktigt ska du sitta ensam i ett rum på natten med vidöppet fönster, det ska vara stjärnklart, och tänd ett enda stearinljus. Det hugger. Åtminstone i mej. Mycket hugger det.
May angels lead you in
Hear you me my friends
On sleepless roads the sleepless go
May angels lead you in
Det känns som om jag går sönder. Och jag vet inte varför. Men på de sömnlösa vägarna vandrar de sömnlösa. På de sömnlösa vägarna vandrar såna som jag. Gör du?
Dethär blir bara konstigt. Jag kan inte hjälpa det, det är bara en sån natt inatt. Och det drar vidare till Almost Famous. I slutet, när Russel sitter och pratar med en av de ursprungliga Band Aids, jag minns inte vad hon heter och hon säjer nåt som är ungefär "De vet inte hur det känns, att älska ett band eller en fånig liten låt så mycket att det gör ont". Det är Hear You Me för mej de nätter när jag är ensam med stjärnhimlen.
Godnatt alla änglar och älvor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar