Finding Neverland

Den bästa film jag sett på länge. Det är så livet kan te sej för mej ibland, att fantasin får lite frispel och jag tappar fotfästet. Hur förklarar man det? Det kändes bara så bra, som att filmen hittade rätt på nåt underligt vis. Och balansen mellan verklighet och fantasi, men hur vet man egentligen vad som är verkligt? Är våran värld den verkliga verkligheten? Och om den inte är det? Det är fel tidpunkt på dygnet att diskutera existentiella frågor med sej själv, jag vet. Men jag kan inte låta bli att undra.

Förundras.

Och snälla låt mej vara barn alltid, inuti. Varför är det alltid så? Att det som hugger tag i mej är fantasin, drömmarna, evigheten? Jag kan inte räkna upp allt, Belgarion, Ronja Rövardotter, Bröderna Lejonhjärta, allt som är vilt och fritt och märkligt.

Längst inne i hjärtat kommer jag alltid att vara ett barfotabarn. Barfotabarnet jag ville vara, barfotaflickan jag sent omsider blev. Hon som kan gå barfota i en iskall bäck bara "för att fötterna ska veta att det är vår". Hon som satt i ett klätterträd på skolgården och önskade med hela sin själ att trädet lyssnade och att den andra världen fanns. Flickan som satt med öppet fönster mitt i vinternatten och helt plötsligt mindes luften efter ett åskregn i augusti. Hon som drömmer, drömmer, och aldrig glömmer. Som letar efter andra vilsna vantar i universum, och vill att allt ska gå att laga med en kram, och lite maskeringstejp. Och väntar på dagen då hon ska gå rak och våga se något annat är sina fötter. Det är jag.

Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet.

[050822] När man åkt longboard en sommarkväll kan man drabbas av skrivmani, då slutar det alltsomoftast såhär:

Du kan kalla mej barnslig, liten och naiv.
Jag lever hellre i min drömvärld
Än i verklighetens torra plastfantasi.
Jag vill gå genom sommarnattsmörkret
När bara sysrsorna hör mej och månen är blå.

Och jag tänker fanimej inte be om ursäkt!