Milstolpar och vårkvällar

Över sjuhundra unika nu. Det känns fint. Visst, jag kommer aldrig att bli någon Silverfisk eller Glamourprinsessa, men det bryr jag mej inte om. Hej, du som uppenbarligen har hittat hit. Här skriver jag. Jag är Hedda, sjutton år, 177 centimeter över havet och en salig röra av musik, romantik och självkritik. Mycket trevligt att du vill läsa. Vill du inte det har du nog redan klickat vidare. Kommentera gärna mina förvirrade funderingar.

Idag har varit en bra dag. Ge-Kås på morgonen, uh, jag verkligen hatar det stället. Det var noll kö, men redan vid skivhyllan (enda inköp Imperiet - Alltid Rött Alltid Rätt) blev jag irriterad över två pyttesmå småländska tjejer med dialekt som Lena Ph och Charlotte Perelli tillsammans som stod och diskuterade hur längesen det egentligen var som Simple Plans andra skiva släpptes (2004?). Okej, de kan inte rå för att jag verkligen avskyr Simple Plan, men ändå. Bannlys skiten. Nu var jag elak, so what? Två påsar Riesen, fyra par strumpor och en låda Toffifee senare står jag i kassa 53 bakom en halvgammal med en kundvagn full med korvbröd. Hon ska av någon jävla anledning ha upp det som ligger i bottnen av vagnen först, och jag står där och väntar i tusen år. En av hennes tvättmedelsflaskor läcker och den lilla kassörskan måste göra rent bandet, stackaren. Jag byter kassa efter en kvart och när jag köat, betalat och slängt ner mina saker i kassen kollar jag bort och ser att hon med korvbröden fortfarande håller på och krånglar. För en gångs skull fattade jag ett vettigt beslut. Och jag hann med bussen.

Jag och Mimmi leker resten av dagen. Vi åker longboard, kollar på moln, gungar, äter chokladglass. Sen sitter vi på järnvägsbron och pratar i tusen timmar. Efter ett tag kommer ett tåg och det känns som om bron inklusive gångbana är påväg att braka ihop. Fruktansvärt obehagligt, men vi sitter kvar. Tio minuter senare kommer ett godståg, riktigt långt. Bron skakar i en evighet känns det som och vi går därifrån. Jag är hyperhungrig och när vi kommer hem säjer Mimmi nånting och jag bara "Det är tur att du är så knabbtänkt". Dagens uttryck. Ingen tvekan.

Ringer mamma för att kolla vad som gäller angående födointag. "Det finns köttfärs så ni kan göra köttfärssås och spagetti." Jag bara "Vad bra, Mimmi kan lära mej laga mat" (Jag kan verkligen inte laga mat). Efter en dryg halvtimme, massa kladd och ett sammelsurium av kryddor är det kalrt. Helt ätligt faktiskt, riktigt gott. Jag är mycket stolt och diskar och städar mitt rum av bara farten medans Vims fördjupar sej i En Prinsessas Dagbok, bokversionen, mycket bättre än filmen.

Åtta ses vi igen utanför Smedjan, Mimmi har dansat och jag ska cykla med henne en bit ut mot Vinberg, för jag gillar verkligen att cykla. Det är rysligt fint, solnedgång över Stomma Kulle och även om hela platten mellan Stafsinge, Vinberg och stan är uppgrävd för järnvägsbygget är det vackert. Vi tramsar och pratar som vanligt och vid Vinberg ska jag vända. Orka uppförsbackar, det är en halvmil hem om jag vänder där. Mimmis kedja bestämmer sej för att hoppa av och efter diverse lagningsförsök som inte funkar går hon vidare och jag vänder hemåt. Tiny Dancer i hörlurarna och solnedgång, jag cyklar på en lite vindlande väg med nya jeans, en jättestor blå tröja och palestinasjal. Det är nästan inte kallt och om en vecka kommer det att börja bli grönt på riktigt. Just då, just där, mitt i ingenstans mellan Vindilen och Vinberg är jag kung. Lite osäker, ganska skraj för världen men jag och min gamla cykel är kungar den sekunden.

På Scrubs idag sa Carla till Elliot att "Ingen kommer att älska dej föränn du lärt dej att älska dej själv", eller nåt i den stilen, minns inte ordagrant. Både jag och Mimmi konstaterade att jaha, då är det kört. Jag är nog för osäker för denhär världen. Dammit.