...och Hjältar

Lucas brors band spelade för oss i skolan idag. Jag visste inte vart jag skulle bli av. Känslopop så inspirationen sprätter ur öronen på mej. Det kändes så bisarrt på nåt vis, att sitta där på stolar i fina rader i den fula aulan. Ge mej gräsmattor, gräsfläckar och en sommarblå livehimmel. Så bra var dom. Oförtjänt okända. Kanske kända, jag vet inte, jag har noll koll på svensk musik tror jag, men de förtjänar artiklar i Sonic och så vidare. Damn vad bra dom var!

Jag är luspank, men jag bryr mej inte. Den skivan ska jag ha.

Jonathan och Hjältar, kom ihåg det.

Och jag är nog lättflörtad, men Håkantexter, scennärvaro och underbar pop får mej att smälta. Så är det bara.